26 december 2010

Årets dummaste artikel

Som Chelseafans får vi väldigt ofta läsa oklarheter, rykten, påhitt och alltför ofta rena lögner om vår kära klubb och våra spelare. Det kommer med framgången. Men ibland blir det bara alltför mycket.

Men vem bryr sig om fakta, när man kan tycka. Därför kommer vetenskapen aldrig att övertyga religionen. Förmodligen är jag en idiot som ens försöker, men.... ;-)

Oftast är det skvaller om våra spelare, eventuella spelare på väg till Chelsea och så vidare. Silly season är en plåga numera då varenda spelare som inte är spikade fast knyts till Chelsea. Det är inte kul längre. Under året har två spelare blivit utsatta för trakasserier och rena våldföranden i lögner, rykten, missuppfattningar och en liten gnutta sanning. Jag talar förstås om Ashley Cole som förföljdes i pressen i England i synnerhet, för vad som orsakade hans äktenskaps sammanbrott. En personlig tragedi som gjordes till ett nationellt trauma tycktes det. I det fallet fanns en kärna av sanning. I John Terrys fall saknades även det, vilket tidningarna som hittade på hela historien om honom, Vanessa Perroncell och Wayne Bridge nu betalar stora skadestånd och väldigt små ursäkter i tidningarna för. Som väldigt många misstänkte var det lögner om vad som hände. JT valde otroligt nog att inte bemöta det men Vanessa Perroncell har gjort det. Bägge har förnekat de händelser som News of the World (som med en jätteliten notis på sidan 18 bad om ursäkt!) med flera engelska skvallertidningar hittade på, och som utan källkritik eller faktaunderlag upprepats världen över. De har fått be om ursäkt, men det spelar ju ingen roll för alla de som ändå väljer att tro vad de vill. Media som bara rapat efter har aldrig bett om ursäkt, inte fotbollskanalen.se, Sportbladet, Mats Olsson, Expressen eller andra i Sverige fast de skrev om det som om det vore sant!

Detta ledde bland annat till den snaskigaste artikel jag någonsin läst i svenska medier, skriven av Marcus Christenson på fotbollskanalen.se där han med lögner, antydningar, fler lögner, skvaller, obekräftade rykten och kanske något gram av sanning tog heder och ära av John Terry å det grövsta jag sett. Och han fick göra det helt oemotsagd. Christenson påstås jobba på den annars respekterade tidningen The Guardian, och hade han försökt publicera en sådan artikel där hade han omgående fått sparken, förmodligen också fått sitt arbetstillstånd indraget. Vedervärdig snaskjournalistik när snaskandet är som värst, och som sagt väldigt lite sanna ord i det hela - vilket dock inte stoppade Marcus Christenson och fotbollskanalen.se att publicera skiten. (Det var också Christenson, Liverpoolsupporter, som i The Guardian/The Observer lyckades utmåla Sverige som det nya huliganparadiset efter aik-fansens attack i somras, vilket dock var lite mer skrattretande då det inte skandaliserade enskilda personer).

Ändå undrar jag om årets dummaste artikeln inte publicerades idag på Sportbladet av deras klipp och klistrajournalist Patrik Sjögren, som på en skandalartikel i Daily Mail (just det, Arsenals inofficiella klubbtidning!) lyckades med att dra de mest häpnadsväckande slutsatser baserade på en argumentation och logik som inte ens i komedins underbara värld kunde vara dummare.

Bakgrunden är att Chelsea för förra räkenskapsåret igen gjorde en mycket stor förlust, drygt 40 miljoner pund enligt obekräftade uppgifter. Detta har lett Patrik Sjögren till den häpnadsväckande slutsatsen att Chelsea är bankrutt och inte har råd att värva spelare längre.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/england/article8331978.ab

Läs själva och häpna!

Enligt Sjögrens resonemang är Roman Abramovichs investering i Chelsea Football Club och alla bolag däromkring bara bortkastade pengar. 5,3 miljarder kronor enligt Sjögren och Daily Mail har bara slängts bort och Chelsea har inte längre några pengar, eller tillgångar tydligen. Inte heller har det visat sig i förra årets dubbel och ett stort antal trevliga rekordnoteringar. Enligt dem är vår klubb i princip bankrutt fast den i verkligheten inte varit mer ekonomiskt hälsosam i modern tid! I början av 80-talet var vi ruskigt nära konkurs, liksom när Ken Bates idiotier och pantsättning av Chelseas tillgångar för privata skulder försatte oss i enorma problem innan Roman köpte Chelsea.

Med samma brist på tankeverksamhet kan vi också säga att samtliga svenskar som lånat pengar till exempel till sitt boende är bankrutt och ruinerade. För bevisligen utgör ju deras investeringskostnader en förlust i form av amortering och ränta, eller...?!

Liksom självklart alla företag som investerat pengar i maskiner, personal, immaterialrätter och i hela sin verksamhet egentligen. De måste ju vara ruinerade enligt den här nydanande ekonomiska teorin att alla utgifter automatiskt blir en förlust.

Därför Sjögren lyckas med konststycket att jämställa investerade pengar med förlorade pengar.

Att Chelsea är en av världens mest framgångsrika fotbollsklubbar betyder inget. Att Chelsea äger en av Englands finaste och modernaste arenor, Stamford Bridge, betyder inget för den är inget värd enligt Sjögren. Lika lite som Cobhams träningsanläggning, som är den största enskilda posten i hela Roman Abramovichs investering i Chelsea. Den är inte värd någonting. Ren förlust, trots att den redan är avskriven. Bortkastade pengar som innebär att Chelsea nu inte har råd att köpa spelare, fasen vet om Chelsea ens har råd att avlöna tétanten som serverar journalister mat i halvtid. De bara finns där, men är inget värda.

Visst går Chelsea med en bokförd förlust. Men Chelsea är som en seriös granskare, dvs inte skvallerpressen, utan revisionsfirman Deloitte bara en av alla de fotbollsklubbar som går med förlust. En liten förlust i jämförelse med omsättningen, men det spelar mindre roll för Daily Mail och Sportbladet. Därtill en förlust som redan nu mer än till hälften är minskad genom att klubben sedan bokföringsåret slutade i juni fått in genom ökade sponsorsinvesteringar i Chelsea FC. Därtill har Chelsea klart dragit ned sina lönekostnader sedan förra bokföringsåret. Oklart hur mycket då det inte redovisats men nödvändigt då Chelsea lagt alltför stor del av omsättningen på just löner. över 70%. En summa som behöver komma ned under 60% och helst ännu lite till.

Det sistnämnda har vi känt till sedan länges, i somras var det anledningen till att klubben valde att släppa några av de dyraste spelarkontrakten (dvs lönekostnaderna) då. Stora löneinnehavare som Michael Ballack, Deco, Joe Cole, Ricardo Carvalho, Belletti tilläts lämna klubben. Enbart Carvalho gav någon intäkt i form av en mycket anständig transfersumma, de övriga släpptes framförallt pga lönekostnaden.. Chelsea har också varit mycket försiktiga i de löneförhandlingar som skett och sker just nu med unga spelare och förlängda kontrakt. Sunt förnuft råder alltså i klubben, vilket Sjögren och det han baserar sina teorier på anser är ett tecken på att Chelsea inte har råd längre. Vilket kanske kan sägas vara sant, men framförallt är vettigt. Varför betala Joe Cole fantasilön även om Steven Gerrard anser honom lika duktig som Messi, något han väl inte riktigt bevisat ännu i Liverpool!

Chelsea har också valt en försiktig transferpolitik de senaste 4-5 åren, vilket också enligt Sjögren m fl bekräftar att Chelsea inte har råd med att köpa spelare.... Häpnadsväckande. Det har uppenbarligen gått dem helt förbi vilka inflaterade summor spelare idag kostar. Och att Chelsea då inte slänger pengar i sjön och gör fler erkänt dåliga affärer som Andrej Shevchenko är inte på grund att klubben sköts finansiellt sunt utan är enligt den teorin tecken på att klubben är på dekis. Därtill kommer det faktum som många klubbar, som Manchester City, Real Madrid, Barcelona, Milan, Manchester United, Liverpool med flera ännu struntar i, att Uefa har trumfat igenom vissa regler som i framtiden kommer att diskvalificera klubbar från deltagande i Champions League. (Förutom förmodligen de mest lånetyngda av dem alla, de spanska storklubbarna). Chelsea har alltså frivilligt valt att redan nu, i förväg, försöka komma tillrätta med en situation orsakad av giriga spelare och agenter som lett fotbollen in i en spiral av eskalerande löner och transferkostnader. För detta är vi nu misstänkliggjorda, istället för rätteligen hyllade.

Vi som följer klubben och fotboll inser att Chelsea gjorde extraordinära investeringar när Roman Abramovich tog över. Den i särklass största av dem är alltså Cobham, mycket möjligt världens finaste träningsanläggning! Andra gjordes i spelare, några av dem var dåliga och några var bra. Chelsea tvingades också som ny stor aktör på marknaden många gånger att betala övergångssummor som inte var rent marknadsmässiga, precis som Manchester City har tvingats göra. De tvingades även vara delaktiga i att driva upp lönespiralen för att få spelare till klubben i början av den här satsningen. Det är helt normalt och precis vad som händer inom företag och alla marknadsekonomiska satsningar. Tror ni Sportbladets investeringar i kompetenta sportjournalister som Simon Bank och Erik Niva var gratis? Nej, de tvingas betala dem mer än konkurrenterna. Det är marknadsekonomi och gäller samtliga aktörer inom alla områden från sport till vetenskap, konst m m utanför diktaturstaterna.

Chelsea har alltså nu dragit till bromsen och för detta utmålas vi nu som nästan lika stora bovar som idioterna som hävdar att vi köpte all framgång, som om det finns en enda klubb som inte gör eller gjort det. Se bara på Arsenal när de var som bäst, köpt framgång på köpta spelare. Barcelona byggdes upp på samma principer, Real Madrid gör det fortfarande liksom Milan, Inter, Bayern, Lyon, Juventus, Liverpool, Arsenal, Man U och i princip vilket lag som helst i världen. Det är bara gradskillnader. Chelsea var Champions Leagueklubb redan innan dess, hade vunnit Cupvinnarcupen och annat, ändå tycks idioterna tro att Chelsea bara helt plötsligt dök upp på marknaden när Roman beslöt sig för att investera i klubben. I fånarnas ögon verkar Chelsea inte existerat innan dess. Nu när vi liksom Arsenal redan börjat, försöker satsa på ett kanske billigare alternativ med att fostra egna spelare då får vi skit för det också.... (Alla glömmer att Roman utlovade den akademisatsningen från dag ett i vår klubb, men det har tagit till nu innan vi ser tydliga framgångar från den).

En enorm investering självklart då fotboll inte är en vinstdrivande verksamhet för någon klubb, men ändå småpengar för Roman. Han lär vara värd ungefär tjugo gånger mer än den summa han investerat i Chelsea. Faktum är att han förmodligen investerat betydligt mer i sina yachter.

Allting är relativt men även relativt sett är Chelsea en sund klubb meden allt sundare ekonomi som strävar till att göra den ännu sundare.

Och nyckelordet är investerat, för Stamford Bridge finns kvar, Cobham finns kvar. De är båda värda enorma summor pengar. Bara markvärdet för Stamford Bridge i ett av världens dyraste fastighetsområden Chelsea-Fulham är enormt. Spelarna blir av naturliga skäl antingen mer värda eller mindre värda då åren går. Chelseas spelaraffärer har inte varit några strålande affärer, men de har inte gjorts som affärer utan de har gjorts för det viktigaste av allt; sportsliga framgångar. Titlar finns dock kvar för alltid.
Chelseas versamhetsidé är inte att producera spelare för att sälja dem som varor.

Chelsea har omräknat i aktuellt pengavärde förmodligen lagt ut mindre pengar på spelarköp än nästan alla våra konkurrenter i världseliten om vi sprider ut det på en lite längre tidsperiod, säg 10-12 år. Fakta som våra kritiker gärna struntar helt i. Däremot har Chelsea helt klart investerat mer i vår träningsanläggning och vår spelarakademi än vad de har gjort, investeringar som bara är i begynnelsen av att betala sig. Men de är investeringar då Romans köp av Chelsea är en investering i framtiden prytt av massor med omedelbara framgångar. Till skillnad från vad avundsjukans apostlar hoppas, är Romans intresse för Chelsea inte en nyck.

Dock investeringar är just vad de heter, investeringar. Pengar satsade för att ge något tillbaka, antingen i form av avkastning i pengar vilket inte riktigt är vad Roman investerat för eller i sportsliga framgångar.

Av dem har vi en dubbel, tre (3) ligatitlar i världens bästa liga Premier League, tre FA Cuptitlar, en ligacuptitel, två Community Shieldtitlar, FA Youth Cup och en Champions Leaguefinal sedan Roman köpte klubben av Ken Bates. Vi är också har jag för mig den mest framgångsrika klubben sammanlagt i Champions League de senaste sju åren, utan pricken över i. Detta gör oss till en av världens främsta och mest framgångsrika klubbar alla kategorier, även om många journalister enbart tycks räkna Champions Leaguetitlar. För oss fans är alltid dock en ligatitel alltid mer värd. Och vem vet vad som hänt om en tuva på en gräsplan lagd över en konstgräsplan inte varit, eller om en domare vid namn Øvrebø inte hade tillåtits gynna en klubb med enorma skulder, Barcelona på ett sätt som gjorde hans insats till en av sportvärldens genom tidernas största skandaler... Vi har också spökmålen och vissa andra domarinsatser som bevisar en sak, cupturneringar vinns inte alltid av bästa laget utan det lag som har mest tur med omständigheterna.

Vi är världens idag fjärde mest populära klubb! Världens fjärde mest omtyckta klubb, det kan inte omräknas i balansrapporter i skandalartiklar. Vi är den enda "nya" klubb som tagit sig in i världseliten och lyckats etablera oss där de senaste femtio åren. Det har kostat Roman Abramovich pengar, men hur mäter han avkastningen.... En sak jag är övertygad om, han köpte inte Chelsea FC för att tjäna pengar på klubben, hans tillfredsställese är säkerligen densamma som den vi fans känner över Chelseas sportsliga framgångar och det faktum att vi dag är en världsklubb. Den enda katt som lyckats ta sig in bland hermelinerna till deras stora förargelse, och deras fans ännu större förbittring och avundsjuka.

Det påstås av fånar och idioter som inte läser Deloittes ekonomiskt insatta rapporter, eller bryr sig om fakta att Chelsea har enorma skulder. Även sådana som sitter i Uefa som en leedssupporter som fick sitta i Kanal 10 och säga sådana saker. Detta är inte sant.

Vid senaste bokslutet var klubbens skulder typ 10m pund, vilket i sammanhanget är ingenting. Visst har det skett skuldminskning genom ägartillskott, men sedan när är det förbjudet för en ägare att satsa pengar i sin egen verksamhet? Det är ett ägartillskott, inte en skuld. Ett risktagande självklart, går det inte bra är pengarna borta. Det gör alla ägare av fotbollsklubbar världen över! Liksom alla ägare i alla företag, varje aktieköp är exakt detsamma.

Chelsea idag är en ekonomisk mycket sund klubb som drivs med sunda principer i avsikt att bli helt självdrivande i framtiden. Vilket uttalat har varit avsikten ända sedan Roman tog över och nu förlöjligas han för det! You can not win! Chelsea möter i princip alla ekonomiska krav som de nya påhittade reglerna kräver. Till skillnad från de flesta av våra konkurrenter som har långt dit, men som aldrig skandaliseras för det.