"Kulturbärare" FRANK LAMPARD

Goda nyheter är att Frank Lampard, som inte tillhör dem som gnäller även om han självklart undrar varför han bänkats och säger att AVB inte förklarat för honom, också gör helt klart att han kommer inte att lämna Chelsea innan kontraktet går ut efter nästa säsong. Vi sa det redan i somras att alla Chelseas spelare det här året lär bli roterade och inte ens de största stjärnorna kommer att spela alla matcher. Egentligen är det inget underligt med det alls. Och i vissa klubbar ifrågasätts det aldrig, men när det gäller Chelsea har det nästan varit krigsrubriker.

Det handlar om Chelsea, inte om individer. Lika självklart gör media det till enbart en fråga om individer då stjärnor i väldigt många mediers ögon idag är större än klubbar.

Så är det aldrig någonsin i fansens ögon. Även om vår kärlek till våra spelare är gränslös så länge de bär vår blå tröja. Den får dock aldrig bli blind eller övergå i hat för att en del lämnar, av mängder av olika skäl. En del, som Anelka lämnar för att det är tid att lämna och vi kan och ska bara önska dem all lycka till.

Därmed inte sagt att inte spelare som Lamps, JT, Drogba, Cole, Cech i dagens lag inte är legender på samma sätt som min generations Osgood, Harris, Bonetti, Hollins Webb, Hudson m fl. Vi fans är alltid kluvna till våra legendarer, vi vill helst se dem glänsa till den dag då de ställer skorna på hyllan, samtidigt som vi är väl medvetna om att ingen varar på samma sätt i dagens väldigt krävande toppfotboll även om karriärerna är längre idag tack vare större kunskap och bättre träningsmetoder. Fans är sentimentala till sin natur, dagens fotboll är det inte och vi måste hitta medelvägen där.

Att vissa spelare får vila vissa matcher är något vi accepterar samtdigt som vi fullständigt älskar scenarion som igår; där en av våra trognaste och genom åren viktigaste spelare någonsin bänkas, men får komma in från bänken och med enorm mental kyla avgöra en match av den digniteten som gårdagens hade. Det är romantiken och kärleken till fotboll.
Ändå, Lamps kommer att få vila fler matcher då Chelsea har behov av att spela olika i olika matcher och Lamps spelstil är ändå hans och inte helt anpassad till det AVB vill skapa med Chelsea. Men Frank Lampard kommer aldrig någonsin att inte spela en stor roll på, vid sidan av och i våra hjärtan.

Han är en integral del av Chelsea oavsett vilka resultat vi når den här säsongen, och han kommer att vara det nästa säsong också och kanske ännu en säsong. Han är en spelare av den sort som alltid fått kämpa emot oddsen och sina belackare och hittills har han vunnit varje gång precis som han övervann det som media kallar petningar redan den här säsongen. Med hjärta och vilja utöver det vanliga. Det vet vi från dagarna efter att han förlorade sin mor och spelade fantastisk fotboll för att kunna ge sin mor sin hyllning från planen framför oss fans som förstår att uppskatta hans storhet in i minsta detalj. Han är en spelare som uttryckt intresse för att bli en manager och han skulle förmodligen bli en stor manager, om han väljer det istället för den affärsbana med fastigheter som också intresserar honom. Frank Lampard är inte ensidigt en fotbollsmänniska, vilket förmodligen är väldigt nyttigt för en framtida karriär som manager. Men även för honom som fotbollssspelare, han älskar fotboll och vill spela för Chelsea in i det sista, men han har även ett liv vilket gör honom till en bättre fotbollsspelare. (Vi har sett alltför många tragedier med stora spelare som bara hade karriären att leva för och som aldrig klarade övergången till det civila livet).

Vi ska inte gå down memory lane då det inte är i närheten av tid för att summera Lamps karriär, men jag vill framhålla två ögonblick som gör honom så stor i mina ögon. Ett var på Nou Camp eller Camp Nou beroende på vilket språk du väljer. Lampard är kanske två decimeter från kortlinjen och Victor Valdes täcker som han tror stolpen perfekt. Alla väntar på det enda alternativet, ett inlägg mot markerade spelare i målgården. Frank Lampard klappar till och från den minsta vinkel jag sett lyfter han bollen över Valdea in i bortre burgaveln. Ett otroligt mål. Det andra ögonblicket är inför fansen som hatar honom mer än alla andra, Hammers fans. Mike Dean dömer straff och vi tar det för givet mål för så har det varit nästan varje gång en boll funnits på straffpunkten och Lampard i boxen för att slå den, till denna säsong. Lampard slår bollen i mål. Dean blåser av och straffen ska gå om. Lampard gör lika iskallt om prestationen i andra hörnet. Dean blåser återigen av för att det var spelare i straffområdet och Lampard måste ännu en gång vänta och slå straffen. 99 av 100 spelare hade haft gummiben vid det här laget. Frank Lampard sätter tredje straffen precis lika iskallt på en målvakt som ändå var landslagsmålvakt vid den här tidpunkten. (Av någon anledning gällde inte samma regel för Dean förra helgen när Lamps missade straffen då spelare rusade in i straffområdet för tidigt!). De två ögonblicken karaktäriserar Frank Lampard för mig, men oj så många hundratals andra glädjestunder han gett mig. Hans fantastiska crossbollar, alla målen och så vidare..... hans karriär-dvd lär bli en box!

Ändå har hans betydelse för Chelsea säkert varit lika stor vid sidan av planen.

Han är med ett modernt ord en kulturbärare, och betydelsen av dem i varje klubb kan aldrig förminskas det allra minsta. Men även kulturbärare måste ställa upp för klubben först och sig själv i andra hand. Något jag är helt övertygad om att Frank Lampard gör och snart även JT, även om han har mindre konkurrens i sin position.

Därför kommer vi att behandla allt skvaller och all oro som media försöker skapa i vår klubb vad det gäller våra "kulturbärare" och att de ska lämna, med allra största skepsis. Så hur mycket ni än läser i skvallerpressen på internet och annat håll om att Lampard ska vara aktuell för LA Galaxy, Tottenham (!) eller Real Madrid, tro det inte! Varken han eller John Terry är på något sätt på väg att lämna Chelsea. Även om de säkert undrat hur karriären skulle gått någon annanstans, men längre än till en undran kom det aldrig.

Didier Drogba kan vara på väg att lämna nästa sommar och jag unnar honom ett sista stort jättekontrakt. Chelsea kan inte matcha löner som Anelka fått, eller som Eto'o fått eller som Beckham fick. Särskilt inte för äldre spelare. I det måste vi stödja klubben, inte minst i dessa tider då Uefa skramlar hotfullt med räknedosorna. Och för spelare som tjänat klubben så väl och så lojalt som våra kulturbärare, om vi ska använda det ordet, unnar jag dem allt de sista åren av deras karriär - så länge det inte är i direkta konkurrentklubbar. Det är kanske skillnaden mellan oss och Tottenham (läs Modric), vi unnar våra spelare en bättre chans på annat håll... ;-) Vi släppte ju Cudicini, Poyet och många andra till dem under åren. Även deras störste någonsin kom ju från oss egentligen, Jimmy Greaves som var en Chelseaprodukt som hamnade i den tidens köpelag nummer ett av alla, Tottenham efter en sejour i Milan.

Skämt åsido, detta gäller förstås bara spelare som tjänat klubben väl och lojalt.

Men låt oss inte för en sekund glömma hur viktiga spelare som Lampard, JT, Cech, Drogba och kanske även Cole även om han inte lär vara en omklädningsrumsledare, är för kulturen i Chelsea, för att att göra nya spelare som Mata och Sturridge till de nya fixstjärnorna. Till skillnad från vad en del nya fans (av den mest plastiga sorten) och många sportjournalister tror så kan man aldrig och framförallt ska man aldrig ändra alltför mycket i en klubb. Utan kulturbärarna så kan sådana förändringar väldigt lätt leda helt fel som många klubbar visat. De klokaste klubbarna är de som förändrar men som inte slänger ur babyn med badvattnet; jag tänker framhålla två som vi verkligen bör efterleva i just den här detaljen. Först och främst Manchester United som under Ferguson hanterat detta föredömligt under åren, samt Barcelona som under många tränare men samma kultur gjort samma sak.

Chelseas problem var kanske att vi byggde vår stora framgång väldigt snabbt, vilket ledde till att vi fick en väldigt homogen trupp med alltför liten åldersskillnad, generationsskillnad, där de icke kulturbärande spelarna är de som måste lämna först för att ge plats för yngre, hungrigare spelare. De riktiga kulturbärarna kan dock bidra långt efter att de är första namnet på laguppställningen varje lördag. De riktiga kulturbärarna gör det också, genom att kanske inte vara lyckliga över utvecklingen, men liksom Frank Lampard kanske de bara uttrycker förvåning och ännu mer betygar sin vilja att fortsätta kämpa för den där platsen på laguppställningen. Lampard har inte gråtit ut i medierna de gånger han fått lämna plats; tidigare i höstas i Chelsea, i landslaget och nu de senaste två matcherna - han har visat på plan när han kommit tillbaka vad han anser och laget har alltid kommit först för honom.

Kulturbärare är inte bara en röst som hörs i klubben (och absolut inte som hörs på twitter), de är framförallt spelare som leder genom exempel. Finns det bättre exempel på det än hur Lamps slog straffen mot City?

That is the stuff that makes legends and players greater than their careers. En dag kanske det även ger Lampard en staty utanför Stamford Bridge eller Nine Elms eller var klubben hör hemma den dagen. Och han förtjänar den liksom Osgood gör. Kulturbärarna är inte alltid de största stjärnorna*, men de är de viktigaste - för Chelsea Football Club och vi kommer alltid komma ihåg och ära dem.

*(Zlatan eller C Ronaldo t ex kommer aldrig någonsin att benämnas som kulturbärare för någon av de klubbar de gästspelat i)