Chelseaminnen från Harri

Harri Hemmi, tidigare ordförande och grundare av Chelsea Supporters Sweden som är den officiella fanklubben numera (CSFC var det för Norden 1970 till mitten av 80-talet), är en välkänd person i svenska Chelseakretsar. Jag hävdar att han är den svensk, ej bosatt i England, som sett Chelsea allra flest gånger. Jag har länge bett Harri dela med sig av sin rika källa av Chelsea-lore och minnen av våra blå hjältar från olika tider. Här nedan kommer dels en liten egen presentation (och han förlåter väl mig inte för igen satt fokus på honom, men...) och framförallt en berättelse om Chelsea från 1982. Tack Harri och återkom gärna med fler minnen (liksom jag hoppas andra som följer CSFC vill dela med sig av sina Chelseahistorier av olika sorter).
Lindy

Själv följde jag en hel del matcher på sommarturnéerna i början av sjuttiotalet bl a i Växjö där alla spelare och Dave Sexton blev hedersmedlemmar i CSFC och i Kalmar året efter då jag pratade öronen av åskådarna från radiohytten, (då jag vid nästa decennieskifte till delar bodde utomlands).

Harri Hemmi - CSS

Jag har sett 210 matcher live till dags dato, även om jag börjar dra ner på resandet ganska mycket. Allt har sin tid, och jag har blivit bekvämare med åren. 40 av dessa är dessutom live i Europa i 20 olika länder utanför de brittiska öarna. Poängteras kan, att att jag aldrig har bott eller pluggat i England, så resorna är "rena" fotbollsresor. Har även byggt upp en ansenlig boksamling med 115 Chelsea böcker i bokhyllan, och samtliga hemma program sedan 1970.

Nordic Chelsea Supporters grundades av Henric Andersson i Norrköping kring 1994, där jag var med och skrev lite, och jag tog över driften som ordförande och bildade CSS 1996. 2009 lämnade jag över drift och ordförandeskapet till min systerson Oscar Karlström med Kerry Dixons välsignelse på hotellet vid Stamford Bridge. Efter 16 år som sammankallande och fixare för den stora gruppen Chelsea supporters i Västerås området pensionerade jag mig i somras från detta åtagande. E-post utskicken till match samlingarna har tagits över av Skallbergskrogen, där vi alltid ser matcherna ihop. Dessa ses av mellan 15-40 Chelsea/tillfälle. Riktigt bra. Till sanningen hör också att jag aldrig gillat det mediala eller stora fokus som blivit resultatet kring min person som huvudansvarig. Det är mycket skönare att bara vara en i mängden och slippa stå i centrum hela tiden.

Visst har jag upplevt mycket under årens lopp och varit med om händelser som känns unika, exempelvis då Dixon var hemma hos mig på en brakmiddag med en del Chelsea vänner och en bastu på tu man hand. Eller då jag åkte med; Lewington, Swain och grabbarna i en Chelsea Football Club minibuss från träningsanläggningen i Moseley till Stamford Bridge i slutet av 70-talet. Få förunnat skulle jag tro.

PÅ TURNÉ MED CHELSEA 1982

Att brittiska lag åkte på försäsongsturnè till Skandinavien i allmänhet, och Sverige i synnerhet var en mycket vanlig företeelse på 80-talet. Chelsea var i Sverige inte mindre än fyra gånger åren 1981-1990. Det kunde ha varit fler om inte Bates krävt för mycket pengar vid ett tillfälle och den redan planerade turnén fick ställas in. Jag hade då bokat samma hotell som spelarna skulle bo på i Karlstad, men dessvärre rann det ut i sanden.

Pennemo Promotion stod för bokningen av de flesta brittiska lagen och jag hade förmånen och veta långt i förväg vilka lag som togs hit, eftersom Stig Pennemo var verksam i min hemstad Västerås. Det var bara att ringa honom så hade jag all information nödvändig för planeringen av en eventuell semester.

Värt och notera är det faktum att under denna tid så härjade fotbollsvåldet som värst på de brittiska öarna med Chelsea i bräschen, så klubbarna var mycket förtegna om dessa turneér till de egna fansen. Det finns alltid folk med insyn i klubben och några av mina vänner fick nys om vad som var på gång från spelare, även om representanter från klubben förnekade uppgifterna, så av den anledningen fanns det alltid en trogen skara supportrar som följde laget från öriket med till Sverige.

26 juli – 3 augusti 1982

Semestern var självklar dessa datum, då jag hade förmånen och glädjen och följa mitt älskade Chelsea på försäsongsturnén med matcher i; Östersund, Sollefteå, Strömsund och i Mariehamn på Åland. Året dessförinnan hade jag sett Chelseas matcher i; Västerås, Flen, Örebro och Hofors. Noterbart från den turnén är den fantastiska och i dagens läge helt osannolika händelsen då Chelseas manager John Neal fixade till en spontanmatch mellan de tillresta supportrarna och spelarna på träningsanläggningen på Lövudden i Västerås. Vilken grej, och helt otänkbart idag.

Nåväl, boendet hade vi löst med bokning av en stuga i Hammarstrand som utgjorde vår bas under vistelsen i Jämtland- och Västernorrlands län. Vi, i detta fall var; undertecknad, min dåvarande sambo Britt (syster till hockeyfrillan Wilhelmsson från Surahammar) och Håkan Sjökvist från Göteborg.

Första anhalt var Östersund och matchen mot IFK Östersund på Hofvallen, tisdag 27/7 kl 19:00. Vi möttes av denna notis i lokaltidningen vid ankomsten till Östersund; ”Det engelska ligalaget Chelsea kommer att ha hemmasupporters på läktaren ikväll. Redan igår kom ett tjugotal engelska Chelsea supporters till Östersund och gjorde en visit på Hofvallen där IFK`s damer spelade en div II-match mot Hackås (1-4)”.

LT Östersund 28/7 1982. ”Med bland de 20-talet Chelsea supportrar, som hördes som 2 000 jämtar fanns också en grupp svenska Chelsea fans. LT talade med tre av dem, Harri och Britt från Västerås och Håkan från Göteborg. De tänkte följa laget på den här träningsturnén i Skandinavien. LT blev faktiskt lurad av dem, och tilltalade de svenska fansen på engelska. De tre svarade på engelska också, tills vi alla förstod att det gick bättre med svenska”.

20-1 till Chelsea – på läktaren, 1-0 för IFK på plan. IFK Östersund vann matchen med 1-0 inför 1 751 åskådare på Hofvallen. ”Några engelsmän kom in på IFK-personalens och pressens kafferum i tron att det var en pub”.

Vi övernattade i Borgvattnets spökprästgård, badade i den vackra Indalsälven, besökte Ragunda björnen och turistade runt lite mellan matcherna. Passade även på och träffa spelarna i samband med ett träningspass i Kramfors. På den här tiden var det avslappnat och lungt och det var inget problem och komma nära in på spelarna och i princip vara runt dem så mycket man själv ville. Utan att det för den skull blev för påträngande för fotbollsutövarna.

 Inför nästa match på Nipvallen i Sollefteå hade fler supportrar anslutit från England och Sverige, och det rapporterades om en del stök kring engelsmännens vistelse i området. ”Fotbollslaget Chelseas supportrar har under vistelsen i Sollefteå åstadkommit viss skadegörelse och oro, samt drabbat samman med ett gäng svenskar vid Forsmo-Nöjet”. Lokalpressen rapporterade också om; ett antal sönderslagna postlådor och en ortsbo som fått en sten kastad mot bilen. Han fick också sedermera öl hällt i bilen av en i sällskapet. ”Sollefteåpolisen omhändertog en av gossarna. Denne nekade till förseelsen, men betalade ändå bilägaren för skadorna”. (”Doddy” var den skyldige, en riktig karaktär som tillsammans med Bob Cotton kunde hitta på vad som helst för tok. I samband med Leeds matchen i oktober träffade jag på ”Doddy” utanför Stamford Bridge där han nästlade sig in bland Leeds fansen för som han sa; -höra hur snacket går”. Han finns även omnämnd i boken” The life and crimes of a Chelsea Head-Hunter, av Gaetano Buglioni och Martin King, utgiven 2006).

Michael ”Doddy” Dodkins, Eamon Tinker, Teena Green, Bob Cotton, Cathy McDonnell och Paul Feeney av mina engelska vänner var på plats på “The Chelsea End” i Sollefteå. Stefan Innala från Västerås dansade omkring med en Union Jack inne på gräsmattan innan avspark med Martin French & Company.

Fredag 30 juli. Ångermanland-Chelsea slutade 1-2 inför 1 425 åskådare på Nipvallen, i 30 gradig värme i skuggan. ”Puh, vilken hetta! Det trodde jag aldrig jag skulle få lida av i norra Sverige”, uttryckte Chelseas långe och duktige mittback Micky Droy. Chelseas bägge mål gjordes av Mike Fillery.

Söndag 1 augusti var det dags för match mot IFK Strömsund på Strömsvallen. Efter en knapp veckas hårdträning så började Chelsea spelet se allt bättre ut. Satsningen i närkamperna var betydligt hårdare, och framför allt spelade man bollen snabbare mellan varandra , oftast med bara ett tillslag på bollen. The Blues körde över IFK med 8-0 inför en blygsam publik på 850. Målskyttar; Colin Lee 2, Paul Canoville 2, Phil Driver, Micky Droy, Colin Pates och Mike Fillery 1.

Nästa match i Mariehamn var redan på tisdag så det blev till och sätta sig bakom ratten och ge sig iväg söderut direkt efter matchen.

Viking Line transporterade oss över till Mariehamn på Åland, och nu var även Brinken med i vårat sällskap. Dessutom hade fler supportar kommit över från de brittiska öarna för och se avslutningsmatchen mot IFK Mariehamn. Warren Filmer, Gary Jones och Alan Delaprelle dök upp i vimlet på stan, så nu var kärnan av de supportrar jag kände i London på plats på idylliska Åland.

Större delen av dagen och eftermiddagen spenderades på beachen i Mariehamn, där ett 70-tal supportrar; solade sig, drack öl och badade. Höjdpunkten var nog en fotbollsmatch mellan engelsmän och ett lag bestående av lokala tjejer som spelade toppless på stranden. Att engelsmännen, dock med glimten i ögat, gärna gick i närkamp med tjejerna på sandstranden rådde det inga som helst tvivel om. Det måste ha varit likställt med en fotbollsmatch i paradiset för dem? Kul var det hur som helst.

Undertecknad var inne på planen under lagets uppvärmning och fotograferade och snackade med spelarna, men och ta ett skott mot målvakten Steve Francis borde jag kanske ha undvikit? Jag stod nämligen med en öl i handen då bollen rullade ut strax utanför straffområdet. –Leave it Gary, skrek jag till Chivers, och jag drog på för kung och fosterland. Resultatet blev katastrofalt. Jag slog en knut på mig själv och ramlade ihop i en stor hög till fansens stora glädje på läktaren. Bollen träffade hörnflaggan, och Chivers såg allmänt förvånad ut.

”2 032 personer i Idrottsparken och Chelseas supportrar i full gång redan timmen innan avspark”, löd ingressen till lokaltidningen Åland dagen efter. Chelseas supportrar hyllades ungefär lika mycket som lagets insats, det blev 6-1 till gästerna från London. Kommentarer ur lokalpressen; -Se bara på deras supportrar, de har skoj och skapar stämmning. – Jag är imponerad av Chelsea fansens sångkunskaper, gamla folkmelodier fungerar bra som hejarramsor och kampvisor. -70-talet Chelsea fans som rest med från London demonstrerade sin glädje på stadens gator både före och efter matchen. Visst var det så, och det blev en gamal hederlig, ”Let`s all do the conga” inne på planen i halvtid som grädde på moset.

Chelseas målskyttar i matchen; Colin Pates 2, Mike Fillery 2 och Paul Canoville och Clive Walker 1. Fillery sköt dessutom ett skott i ribbans underkant eller som någon sa; -Det hårdaste skott som skjutits i Idrottsparken. – Dags att montera på en ny ribba, sa en annan. (Och jag då, i jämförelse som bara träffade hörnflaggan med en fjut, ifrån ett liknande läge. Hhmmm...).

På kvällen var det fest med slipstvång på någon klubb inne i Mariehamn. Många fyndiga engelsmän löste problemet med att vika ihop pappers servetter till slipsliknande föremål och beviljades entré.

Ännu en händelserik och rolig fotbollsturné var över och vi återvände hem. Nästa gång skulle vi få se Chelsea på Stamford Bridge. Tranmere och Leeds hemma i oktober bokades.....