Ännu fler Chelseaminnen från Harri

Harri Hemmi, tidigare ordförande och grundare av Chelsea Supporters Sweden gräver vidare med med flera artiklar från sin rika skatt av Chelsea-lore.

CUPVINNARCUP FINALEN I STOCKHOLM 1998.

Vilket drag det var på puben Cheers på Kungsholmen efter 3-1 segern hemma mot Vicenza torsdag kväll 16 april, då det blev klart att Chelsea skulle spela Cupvinnar cupfinal på Råsunda onsdag 13 maj. Svenska Chelsea supportrar dansade och sjöng i ett mäktigt congatåg genom lokalen till övriga gästers förvånade blickar. Senast undertecknad (Harri) dansade conga var 3 augusti 1982 tillsammans med engelska Chelsea supportar under halvtidspausen på Idrottsparken i Mariehamn under en försäsongsturné i Sverige. ”Let`s all do the conga, let`s all do the conga, la la la la, la la la la…”

Nu började vår planering inför horden av engelska vänner som skulle tas om hand i den kungliga huvudstaden, grundad år 1250. Äntligen fick vi ge tillbaka för allt som de gjort för oss under årens lopp på den engelska sidan. Cheers bokades som pub under den tre dagar långa Blå invasionen, och informationen spreds på pubarna runt SW6. Personalen på Cheers ville inte riktigt tro oss då Åke och jag förklarade hur stora mängder öl och alkohol som behövde beställas hem för och tillgodose törstiga supportrars behov.” – Gör som vi säger och ta det gånger 10 så blir det förmodligen bra”, var våra direktiv till vännerna på Cheers. De hade fortfarande svårt och tro på de kvantiteter vi föreslog.

Åke gjorde ett jättejobb och ordnade logi åt en stor grupp av våra vänner, där han ställde iordning en hel lagerlokal fullt utrustad med; madrasser, täcken, kuddar och en kyl fullproppad med öl. Inte direkt fyrstjärnigt i jämförelse med de bästa hotellen, men grabbarna var nöjda ändå. Dessutom anordnade han hämtning av samtliga på Skavsta i en armada av bilar under tisdagskvällen. Något som uppskattades enormt och det talas om än idag bland de inblandade fansen som är fulla av beundran av denna magnifika service. RESPEKT, Åke. Denna lagerlokal fanns i området där den nya nationalarenan Swedbank Arena, med en kapacitet på 50 000 (67 000 under konserter) håller på att byggas och kommer att stå klar 2012, så vi kan väl säga att Chelsea fansen lade en bra grund till det bygget under sitt Stockholmsbesök. Boz, Ginger, JC, Dave Randall, Tony, Eammon, Simon, Micky, Bower, Chipper, Clive, Brian, Wurzel och Stevie Toombs inkvarterades i lagerlokalen. Dave Willis, Andy Presley, Budgie och Bill Bevan bodde hos Åkes chef och; Matt, Nicola, Stevie Stewart och Geordie sov i Åkes lägenhet. Samtliga kända Chelsea namn och PROPER CHELS!

Tidningarna i Sverige hade fullt upp de också. ”Europas värsta huliganer på väg till Sverige”, löd rubrikerna varje dag under uppbyggnaden inför matchen. Fokus lades helt och hållet på det förväntade blodbadet och en kvällstidning gjorde sig också besväret att söka upp mig och Åke på Cheers under en TV-sänd Chelsea match veckan innan finalen för och få smaskig information om vad som komma skulle. Följande dag vaknade vi upp till rubriker som; ”De svenska Chelseafansen tror på bråk”. Så sa vi aldrig, och lärde oss en läxa att inte prata med pressen i framtiden. Däremot sa vi följande; ”Med tiotusentals Chelsea fans i staden så kommer det säkert en och annan av de hårda grabbarna också. Men varför kan ni inte skriva om den stora festen som det kommer att bli, istället för denna våldsfokusering”?

 Den största luftbron transporterandes folk från öriket sedan andra världskriget var ett faktum, men polisen hade inte mer att göra än en vanlig onsdag kväll. De engelska fansen blev förälskade i Sverige. Innan de kom hit, var det lite si och så med kärleken till Sverige. Flytta finalen till Paris hette det på Chelseas chatsida på internet. Opinionen var totalt omvänd vid hemkomsten. Stockholm lovordades för allt möjligt. Vädret, folket, tjejerna, polisen, parkerna och t.o.m. ölpriserna, som var betydligt lägre än vad folk hade väntat sig på förhand. Med uppskattningsvis 20 000 Chelsea i staden så fick även de världsberömda Wasa Museet en släng av sleven, och hade drygt tusen besökare mer än normalt per dag, för och se det mäktigaste krigsskeppet på den tiden med 64 kanoner och 300 soldater ombord då det sjönk minuter efter sjösättningen 1628. Bärgat efter 333 år på havsbotten har hon nu över en miljon besökare varje år.

Jag glömmer aldrig den enormt fantastiska synen då vi kom upp ur tunnelbanan och gick mot Cheers kvällen före match. Ett hav av blå supportrar drickandes öl på svensk mark. Våra bästa kompisar, här i Stockholm. Helt oslagbart. Vilket party det blev, redan på tisdag kvällen. Framåt kvällen ville polisen ha in fansen från gatan och in på puben, något som inte gav något vidare gehör. Ett par ölflaskor gick sönder och Fluffo spände blicken i gruppen engelsmän, tog till orda och uppmanade samtliga engelsmän och gå in på puben, vilket de gjorde i ett led av fromma lamm och undrande blickar. Åke frågade då Fluffo om hon visste vilka hon beordrat in på puben, men det hade hon ingen aning om. Det var bara ett gäng av de värre huliganerna i Headhunters.

Onsdag morgon, solen strålade och himlen var blå. Frukost hos Åke i Sundbyberg med BBC på plats, intervjuandes oss inför finalen. Matthew stängde in sig i ett angränsade rum med öl, eftersom han hatade allt som stavades PRESS eller MEDIA. En timme före öppning på Cheers ringer personalen i panik. ”- Vad ska vi göra, det står en massa engelsmän utanför”? ”-Släpp in dem, svarade vi”. Tio minuter senare ringer det igen från puben. ”-De står på borden och sjunger, vad ska vi ta oss till”? ”-Ingen fara, låt dem hålla på, vi kommer ner om en halvtimme”.

Uppskattningsvis 3 000 blåtröjor befann sig på och runt Cheers, och personalen jobbade för högtryck. Sofia i baren berättade att dagarna då Chelsea var där, var fysiskt sett, de jobbigaste hon varit med om som bartender. Hon avslutade passen med värk i armar och ben. Hon tillägger ändå att dagarna också var det trevligaste hon upplevt som bartender. Hela tiden trevligt bemött och orden; please, thank you, love och beauty strömmade hela tiden in i hennes öron. Hon säger förvånat: ”-Var det de här som skulle vara så hemska”? Hon jämför också när supportrar till ett svenskt lag värmt upp där före match. Då dominerar tillmälen som; hörru, fan, ööhh och t.o.m. fi**a.

Polisen visade stor smidighet och lät folk stå ute och dricka öl, och stängde faktiskt också av halva körfältet utanför puben. Det rådde en härlig stämning redan vid lunchtid och allsångerna rullade runt i kvarteret. Vi undrade oroligt om någon skulle ha rösten kvar om nio timmar då matchen skulle ta sin början. Varje tjej, åtminstone blondinerna uppmärksammades med ”Celery, Celery……” De såg väl något generade ut när tusentals människor följde varenda steg de tog samtidigt som de dedicerade en sång till dem.

Mike Beaufoy, ansvarig för de utländska supporterklubbarna, talade om för oss att han kände sig motarbetad av Ken Bates och Colin Hutchinson, som ansåg att han hjälpte de utländska supporterklubbarna för mycket med biljetter. För det fick han en kraftig varning innan avresan till Stockholm. Själv älskade Mike att hjälpa oss alla. "-Jag sköter mitt jobb som jag anser att det skall skötas, men det passar inte Bates”. Mike åtog sig att hjälpa CSS med 32 biljetter och klubben i Norge med 90 biljetter till matchen på Råsunda (något som vi hade fullständig rätt till via våra medlemskort och vouchers) och dessutom komma till Cheers för och dela ut dessa, för det var så här han ville ha det. Bordet fullt av pints och insvept i Chelsea flagga sjungandes ”Carefree..”, brydde han sig inte nämnvärt om Bates varning.  Ett par dagar senare ringde han och berättade att han åkt med Chelseas personal tillbaka till London. ”-Det var dödstyst på planet. Vi hade ju nyss vunnit cupen. Vilka tråkmånsar”, sa Mike. Ett par veckor senare var han uppsagd av klubben, och ersattes av Andrew Jones.

Desto trevligare var det för Mats Susi från Västerås som jobbade för Autoglass, och som just denna onsdag var i Stockholm på arbete och kom åkandes på Kungsholmen med sin bil med Autoglass logo. Han blev stoppad på gatan av ett gäng överförtjusta engelsmän som beordrade honom att ställa bilen och dricka öl med dem istället, vilket han också gjorde. Hela eftermiddagen. Engelsmännen bjöd, han hade ju Autoglass logo på bilen, och var i deras ögon kungen av Kungsholmen. Parkeringsboten betalades också den av Mats nyfunna vänner.

Strax efter 17:30 var Cheers tömd på varenda droppe, förutom någon enstaka Sprite. Det var bara att beställa nytt till efter matchen när segern skulle firas. En karavan bestående av 50 personer drog tillsammans med Åke till dennes 77 kvadrat stora lägenhet i Sundbyberg, där vi hade ett härligt Chelsea party. Hälften CSS medlemmar och hälften engelsmän. Grannarna tittade storögt när följet vandrade in i porten. En äldre tant frågade några dagar senare om han fyllde år.

Kylen tömdes snabbt och vi började promenaden mot Råsunda. Avspark 20:45. Ju närmare Råsunda vi kom desto fler blev det i den blå karavanen mot arenan. Förväntningarna var stora inför den kommande matchen.

Spelmässigt blev det aldrig någon höjdare, och 20 sekunders magi av Zola blev den stora behållningen av matchen då han elegant skickade in 1-0 till Chelsea och cup bucklan var bärgad. Slutsignalen och festen efteråt var inte heller några dåliga upplevelser. ”Blue Day” sjöngs flera gånger av ett gungande och jublande Råsunda.

Cheers var tömd på alkohol så de flesta spreds ut över andra delar av Stockholm efter matchen för att fortsätta firandet hela natten.

På torsdag stod öl bilarna utanför Cheers och fyllde på lagren inför den tredje och sista festkvällen med segerrusiga Chelsea supportrar. Innan vi klev in i dimman igen så fick vi ringa Arlanda och kolla läget åt Matthew, han hade nämligen missat sitt flyg hem. Migrän enligt honom. Bakfull enligt oss. De hade tydligen ett 80-tal andra blåtröjor också gjort eftersom kön ute på flygplatsen var lång. Vi fick hem vår vän till London via någon Europeisk destination efter lite pusslande.

Torsdag kvällen blev en riktig höjdare som dominerades av Bill Bond (från Brighton) som anförde allsången. Då engelsmännen lämnade stället på nattkröken så sjöngs det unisont, ”Bye Bye Sweden, By By Sweden..” till tonerna av Auld Lang Syne. Hela personalen på Cheers stod i dörröppningen och vinkade så länge man kunde se fansen. Sången hördes långt efter att de försvunnit från synfältet. Chelsea hade åkt hem, puben hel men tömd.

Vi var helt slut efter tre dagars hårt firande. Lyckliga men trötta summerade vi dessa tre dagar som de överlägset roligaste någonsin. Och dessutom på svensk mark, ett Ian Hutchinson inkast från Åkes lägenhet i Sumpan. Okej då, två Ian Hutchinson inkast från Rökerigränd.