LINDY, vem är det?

Lindy är Chelsea och True Blue inifrån och ut. Chelsea spelar nästan en ohälsosamt stor och viktig roll i hans liv och har nästan alltid gjort.

Sedan han första gången såg dem spela på en ovanligt lerig fotbollsplan i en liten oansenlig svart-vit tv med skåpdörrar i ett rätt nytt program som hette Tipsextra i Sveriges Television.

Han hade varit en ljummen Manchester Unitedsupporter innan dess, eller för att ange det mer korrekt, en George Bestsupporter för det var Best som lockade, inte laget. Men när han första gången, och det var nog första gången Chelsea någonsin visades i svensk tv såg dem spela i FA Cupen, då fanns det inte längre någon tvekan. Det var 100% engagemang. Det är fortfarande 100% engagemang, och han struntar i vem eller vilka som tycker han är konstig i det.

Det var 55.209 personer på arenan. Matchen spelades faktiskt på White Hart Lane och han har i alla år haft för sig att det var en kvartsfinal. Senare har faktakollen visat att han, då han kan vara rätt tankspridd, hade fel om det och han hade fel om slutresultatet. För det blev inte 5-2 som han alltid tyckt och tänk och det var en semifinal. Men planen var lerig och vädret uselt. Datumet var 14 mars 1970. Därför räknas det också som CSFC officiella födelsedatum även om det dröjde några månader innan klubben var bildad.

Hur många som såg matchen på tv vet nog ingen, men då den sändes i Tipsextra gick den nog både i England och Skandinavien. Och på Tipsextra tittade alla som älskade fotboll på den tiden.

5-1 blev slutresultatet och det var första gången han såg det blå lag som fortfarande upptar en löjligt stor del av hans tid, mer än 40 år senare. Målen gjordes av den skäggige och väldige backen David Webb, Kungen av Stamford Bridge Peter Osgood, mannen som mer eller mindre uppfann det långa inkastet Ian Hutchinson och den alltför tidigt bortgångne och bortglömde Peter Houseman som gjorde två. Vem som gjorde Watfords mål spelade ingen roll. Att det var blå såg han ju inte, men han fick lita på kommentatorn, vem det nu var, kanske Arne Hegerfors eller Lars-Gunnar Björklund själv.

Normalt visades bara klubbar från Midlands i Tipsextra för så såg rättigheterna ut på den tiden. Det var Stoke, Birminghamklubbarna, Leicester, Nottingham och Derby för nästan hela slanten. Men FA Cupen var ett undantag. Då fick de andra klubbarna visa upp sig.

Chelsea vann sedan den än i dag klassiska dubbelfinalen mot Leeds. 2-2 på Wembley inför ca 100.000 åskådare och returen på Old Trafford med 2-1. Året efter slog de legendariska Real Madrid i en ny dubbelfinal i Cupvinnarcupen. Kanske de tuffaste och hårdaste fotbollsmatcher som spelats på elitnivå och på en plan som dagens fotbollsspelare inte ens skulle köra quad-cykel på.

Som tonåring gick en av de första utlandsresorna på egen hand till London, vilket var kul. Men London var Stamford Bridge för honom och han hamnade på The Shed End på en arena som såg alldeles väldigt annorlunda ut på den tiden. The Shed End var var hårdingarna, de riktiga fansen (och fans anser alltid sig själva vara de riktiga fansen oavsett...) stod. Han har skrivit om detta på Chelsea Vital tidigare, men kanske kommer historien här också någon gång. Det var en skrämmande, fascinerande och chockerande upplevelse som aldrig för en sekund avskräckte. Så gott som varje Londonresa sedan dess har planerats så att ett besök på Stamford Bridge ingår. Det finns dock många som sett fler matcher, engagemang kan mätas på många sätt.

I vilket fall som så var hans hjärta förlorat och redan samma år hade han varit i kontakt med Chelsea Supporter's Club i London och fick tillåtelse att starta en svensk underavdelning, Chelsea Swedish Fan Club som alltså var den första officiella fanklubben för Chelsea i Sverige och så vitt han vet än idag, den första överhuvudtaget för en engelsk klubb i Sverige.

Alla pengar som kunde skakas fram gick till att beställa information, tidningar och material om Chelsea från England. Det var inga svenska tidningar som skrev nämnvärt om engelsk fotboll, det närmaste de kom var något kortfattat när de fanns med på tipskupongerna. Förutom husorganet Vi Tippa som luslästes när inköp kunde göras och annars slaviskt varje vecka på stadsbiblioteket, och all information han kom över delades med post ut till föreningens medlemmar via stencilapparater han fick låna på skolan.

Ett oerhört viktigt och avgörande ögonblick var också de två somrarna 1971 och 1972 då Chelsea kom till Sverige för att spela träningsmatcher, bland annat i Växjö där han fick träffa laget och managern Dave Sexton och förära dem alla med hedersmedlemskap i Chelsea Swedish Fan Club.Det var med mycket darriga ben han överlämnade de egendesignade och hemgjorda medlemskorten som hade gnuggats fram med letrasetbokstäver. Året efter var Chelsea bl a i Kalmar då han släpptes fram till matchspeakerns mikrofon och lyckades prata alldeles på tok för mycket Chelseainformation.

Framgångarna i Cupvinnarcupen och FA Cupen och striderna med Leeds om ligatiteln de åren gjorde Chelsea väldigt populära i Sverige på den tiden. Förmodligen var Chelsea i början av 70-talet, långt innan internet och dagens massmedier, den näst mest populära engelska fotbollsklubben. United var nog populärare.

Vi ska inte gå in på historien men det skulle dröja innan Chelsea återigen blev en klubb att räkna med. Det följde många och långa svåra år innan det började vända i mitten av 90-talet. Och idag vet vi alla vad Chelsea Football Club är och står för. Världens fjärde största klubb. En makalös utveckling.

Lindy blev blå, och var nog redan blå då han alltid hållit på Djurgården i Sverige, oavsett att han spelade som målvakt (Peter Bonetti var den stora idolen, självklart tillsammans med Osgood, Webb, Hutchinson, Hudson, Chopper Harris och alla de andra), senare högerytter (han blev skotträdd efter fått ett finger avsparkat!) i Kalmar FF upp till juniorålder. Ett rött lag....

CSFCs historia hittar ni här. >>>

Lindy tappade bort sitt Chelsea lite grann under huliganåren på 80-talet, dels pga just huliganerna som i hans ögon kidnappade klubben, men mest för att han bodde, studerade och jobbade utomlands delvis under perioden. CSFC lades i malpåse då Ken Bates tog hårdhänt kontroll över alla supporterklubbar. Att bara rapa upp evangeliet enligt Bates fungerade inte, därför är CSFC helt inofficiell idag och därmed helt fristående, utan medlemsskap.

Det finns svenska supportrar som sett Chelsea live mer, sådant bestäms oftast av olika möjligheter och omständigheter. Tyvärr. Det enda viktiga är ändå alla som delar kärleken, engagemanget och fanatismen för Chelsea Football Club.

Lindy är utbildad regissör, och har hela livet jobbat med kommunikation med ord och bild i olika yrken. Från sportjournalist till copywriter och efter datorernas intåg på arenan även som formgivare och art director. Flera böcker både fiction, non-fiction har skrivts. TV, teater, reklamfilm har gjorts och mycket annat.

Därför återuppstod CSFC under andra halvan av 90-talet som en informationskanal för svenska Chelseasupportrar på internet. Där är vi idag.

Vill ni veta mer, se Lindys hemsida. >

Kontakt får ni här under den rubriken, eller nedan. Och ni är alltid välkomna att bidra själva. >>>

Terror i guds namn


Jag började en gång som sportjurnalist, vilket kanske förklarar min besvikelse på dagens sportjournalister. För de flesta av dem är faktiskt rätt usla jämfört med dem som gjorde det jobbet förr. Kunskap verkar vara en stor bristvara trots internet och mer källor att ösa ur än någonsin, men bara för att man hittar på internet och kan klippa och klistra innebär det inte att man kan fotboll, analys eller vara intressant. Särskilt saknas källkritik verkar det som, men då dömer jag kanske mest dem som jobbar på våra tabloider. Som tur var finns det en del undantag, som är riktigt bra. Men de är inte Chelseaspecialister och det märks. Det är en stor anledning till att jag lägger ned den mycket stora tid jag lägger ned på CSFC.SE - för att motverka och motarbeta skvaller, lögner och rent förtal som sprids i media om Chelsea.

//Lindy